2:o Att några särskilta ord, sådana såsom skepp, grepp, tenn, m. fl. hvilka ej utgöra sex eller åtta till antalet, behålla e i uttalet, oaktadt tvåskrifven consonant, och fastän de ej utgöra, såsom sett, gett, skett, verbala böjningar af en infinitif på e.
Lägg till dessa undantag af särskilta ord några andra, af olika stafbyggnad och högst ringa antal, och e hade för öfrigt, ej allenast kunnat lika så väl tjena att uttrycka kort ä, som o att uttrycka kort å: bruket af e såsom kort ä hade äfven haft långt enklare lagar, än bruket af o såsom kort å, och varit derigenom underkastadt långt färre svårigheter.
Man jemföre nu med denna uppgift staf-sättet på den äldre tid, då man ofta såg skrifvas: elska, venner, oveldig, stemma, hemta, flenga, nebba, fjella, gella, stella, slenda, strengar, hefta, mestare, jef, jette, flemta, lecker, flecka, skerm, smeck, snecka, snell, spenna, renna, sverd, smelta, men deremot alltid: glädde, trädde, hädde, rätt, sätt, lätt, mätt; — och man skall finna, huru nära man verkligen varit, till en språk-stafning, efter nyss föreslagna reglor, och af den möjligast allmänna enlighet med stafbyggnads-principen. Det hade varit då, som denna stafning kunnat och kanske bort vidtagas, när ögats vana, icke, som i våra dagar, fullkomligt motsade den. Nu vore den ett våld både på ögat och bruket. Hindret derför låg blott, dels i fördomen om etymologiens enda
