behörighet såsom stafningsgrund, dels, och när etymologien öfverensstämde dermed, i den förutsatta omöjligheten att fästa ljudskiftet af vokalen e vid något så alldeles synbart och hörbart kännetecken, som stafbyggnads arten; ändteligen äfven i saknaden af all kunskap om några allmänna och blott mekaniska lagar för språkstafningen: lagar, hvartill man i alla språk likväl sluteligen måste komma, sedan härledningarna begynt förloras ur minnet, och de dubbla bokstafs-tecknen för samma ljud annars skulle komma att sakna all regel för användningen.
Fördelen deraf hade varit, att man kunnat äga bestämda reglor både för ljudet och skrifbruket, ej mindre af e och ä, än af o såsom omega och omikron; och att stafningen öfver hela språket hade hvilat på en enda allmän princip, icke utan undantag, det är sant, men med vissa och lätt faststäldta. Den hade ej varit, som den nu är, i frågan om e och ä, en sammanblandning af två olika staf-sätt, omöjliga att förena under någon allmän regel. Men då man insett svårigheterna, utan att ens gissa till sättet att förekomma dem, har man tvert afskurit knuten i stället för att upplösa den, och på en gång afvikit ifrån den stafning, som man redan hade till betydlig del antagit. Bruket har valt, i stället för all annan regel i anseende till e och ä, bokstäfvernas egna ljud. Det har likväl på långt när ej kunnat fullkomligen följa den, och se der olägenheten. Om det
