sorgeqväde, tjenstehjon, ordaförstånd, sidoarf, trätobroder, läroembete, predikogåfvor, varubyte.
Till någon del har väl talet infört dessa bruk; men förnämligast synas de hafva kommit ifrån författare, som derigenom sökt ett bättre språkljud, och att undvika en obehaglig vokalernas eller konsonanternas sammanstötning. Man märker dock här en strid emellan de tvenne verkande orsaker till talets förändringar: Språkljudets förmildring, som utgör både örats och tungans allmänna fordran, och benägenheten till förkortning, som finner obeqväm och släpande hvar och en förlängning af orden, som kan umbäras, hvar och en instucken stafvelse, som ej hör till någotdera af de sammanbundna orden; särdeles när den, som t. ex. a i ordaförstånd, herdabref, ordabok, bär stämpeln af ett föråldradt språk. Denna sistnämda orsak, som är den mest verksamma, börjar allt mer och mer fordra uteslutandet af de instuckna och tillagda bokstäfverna.
De ljud bokstäfverne egenteligen äga eller kunna få, genom vissa röstböjningar, fördelas i hårdare och lindrigare. Att gifva något språk en alltför stor mängd af det ena eller det andra slaget, skulle blifva ett illa förstådt bemödande. Språkens välljud uppkommer genom förrådet af lyckliga ljudskiften, lätta bokstafssammansättningar,
