Intet annat val synes då vara i detta fall öfrigt, än att af de ord, hvari bruket hitintills mer eller mindre allmänt infört det öppna e, stadga, efter godtfinnande, ett visst antal till bibehållande af detta staf-sätt. Ty man måste nödvändigt, ett af två, antingen bortlägga ett skriftecken, för hvilket ingen regel kan med visshet ur sjelfva språknaturen utletas, eller också vidtaga den utvägen, att fastställa såsom regel, ett en gång stadgadt godtfinnande.
Men som alla ord af ett sådant staf-sätt svårligen skulle kunna i minnet behållas förutan något visst tecken eller några vissa allmänna klasser, hvarunder de kunna föras; och som dessutom sjelfva godtfinnandet tyckes böra äga några grunder, hvarefter bruket fastställes af det ena skriftecknet eller det andra: så torde ej vara onyttigt, att till en början framställa de grunder (så goda de låta finna sig) efter hvilka stafningen med det öppna e, i stället för ä, i någon del af språket skulle kunna bestämmas. Det lärer ej fordras, att alla dessa grunder skola äga i sig sjelfva det slags nödvändighet, som gör dem obestridligt gällande. I de fall, der valet måste bero af ett blott godtfinnande, kan man ej skäligen begära, att de grunder, som dertill framställas, skola vara annat än försvarliga anledningar eller antagliga kännetecken. Tillägg blott det allmänna och nödvändiga villkoret, att i intet ord någon fullkomlig nystafning införes, utan att valet stadgas här som tillförne, endast emellan skiljaktiga bruk.
