Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/267

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
165
Tredje Afdelningen.

Men Etymologerne hafva, så långt de kunnat, velat gifva ett svenskt ursprung åt allt, och uttrycka det genom bokstafveringen.

2:o Egna härledningar. Till denna klass höra några få ord, i hvilka stafningen med e, hellre än med ä, synes vara med skäl antagen, i anseende till deras i språket närvarande stamord. Sådana äro

E i stället för Ä, kort vokal.
Enka, Enkling, enkel af en.
Egna egen.
Fleste fler.
Mest mer.
Helg, helgon helig.
Helsa hela.
Rensa ren.
Grensle gren.
Kexa keke.

Denna art af härledning strider på intet sätt emot hvad ofvanföre blifvit sagdt i detta ämne. Det är ej här frågan, att af två

    tretton, elfva, sjelf, hjelp, med e: svårigheten skall strax röja sig. Man försöke derefter att uttala med ä Mästärbref, hedär, klostär, så att denna vokal tydligen skiljer sig ifrån e, och man skall finna oumbärlig dervid en tryckning på ljudet, som omärkeligen förlänger stafvelsen. Så snart ordet uttalas som sig bör klōst-ĕr, hēd-ĕr, blir det alltid e, icke ä, likasom det i trētton, ēlfva, tvērtom, alltid blir ä, icke e.