Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/268

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
166
Tredje Afdelningen.

vokal-tecken, som intetdera återkallar sjelfva stam-ljudet, välja det, hvars figur har med detta sistnämda det likaste utseendet; att t. ex. när stam-vokalen är a, (såsom i skallig, hvarifrån skolla) då välja i härledningen å hellre än o, för figurens större likhets skull. Frågan är är deremot här, att i det härledda ordet behålla just samma vokal-tecken, som i sjelfva stam-ordet, hvilket, när ljudet kan genom samma tecken lika väl uttryckas, och ett deladt bruk ger dertill anledning, visserligen ej kan vara underkastadt någon förnuftig motsägelse.

3:o Bokstafs Analogien. Man bör förstå dermed bruket af e såsom ä, när detta sistnämda ljud har en viss consonant för eller efter sig i stafvelsen. Det gifs blott en enda consonant af denna beskaffenhet, och det ä J. Man kan på några få undantag när, alltid teckna med e ljudet ä, framför denna consonant, till ex. ej, nej, lejon, äfvensom efter densamma, så snart den neml. har, framför sig sjelf, ännu en annan consonant, t, ex. hjesse, sjelf, stjelke m. fl., utan att derigenom skilja sig det minsta från det vanliga, fast något delade bruket; och när så är, blir det visserligen långt större skäl, att på detta säkra och tydeliga känne-tecken bygga en allmän, oföränderlig, och med bruket ingalunda stridig regel, fast med sina få undantag, än att lemna utan all regel det delade bruket åt sina beständiga omvexlingar.