Man har under de föregående tvenne hufvud-slagen och derunder begripna sex klasser, upptagit, så noga minnet tillåtit, alla de ord, i hvilka stafningen med e i stället för ä, antingen synes vara utan motsägelse, eller äga sådana skäl för sig, som kunna göra den till allmän regel. Af detta sistnämda slag äro visserligen Stafvelse-måttet, tydliga härledningar från i språket närvarande stamord, och den så kallade Bokstafs-Analogien.
Alla de som återstå, äro af en annan beskaffenhet. Bruket är i anseende till dem ännu mera deladt, ehuru antalet föga ansenligt. Det är svårt att finna, till något bland dem faststäldt val, andra grunder, än någon af följande trenne: ett, som det synes, allmännare bruk, någon icke otydlig utländsk härledning, eller Lexicographernes auktoritet.
Vi skola derföre inskränka oss endast till valet af sådana, för hvilka en eller flera af dessa grunder kunna anföras.
| E i stället för Ä. | |
| Lång Vokal. | Kort Vokal. |
| Der. Sahlstedt[1]. | Barmhertig. S. |
| Gerna. Sahstedt, Ihre. | Beckasin. S. |
| Gerning. S. I. | Berg, berga. S. I. |
- ↑ Det är sant, att Sahlstedt nyttjar detta stafningssätt blott hänvisningsvis; men äfven detta bevisar redan bruket deraf, som sedan hans tid blifvit ännu mycket allmännare.
