Analogien, emedan denna utgör en särskilt regel, oberoende af den egenteliga stafbyggnads grunden, så befinnes i anseende till de öfriga, och då man betraktar dem i förhållande till nyssnämda stafnings princip,
A) Att ljudet ä, när detta ljud är långt efter stafbyggnads-grunden, alltid tecknas med sitt långa bokstafs-tecken ä, utom i följande fall:
a) I Composita med er, t. ex. erbjuda m. fl.
b) I ord på rl, t. ex. verld, perla, m. fl.
c) I följande särskilta ord: der, det, gerning, gerna, jern, fjerde, persika, neglika.
B) Att deremot ljudet' ä, när det är kort efter stafbyggnaden, ömsevis tecknas med e och ä; likväl så, att det förra stafsättet endast brukas i vid pass etthundradefemtio ord af språket, antagna utländska ord oberäknade, hvilka under föregående artiklar blifvit ihågkomna.
Hvad slutligen angår ljudet af bokstafven e i läsningen, så kan förvillelsen i detta afseende ej blifva stor, då denna bokstaf,
1:o Såsom lång vokal i stafbyggnaden, alltid behåller sitt egna ljud, utom i några få ord, hvilka äro de samma hvari ä, fastän långt, tecknas med sitt korta tecken e. Se ofvanf. A) a) b) c).
