2:0 Såsom kort vokal i stafbyggnaden alltid antager ljudet af ä, utom i följande fall:
a) I några ord af vacklande uttal, till ex. rensa, spenslig m. fl. se ofvanföre.
b) I verbala flexioner, t. ex. sedd, beredd, gett, m. fl.
c) I vissa neutrer, t. ex. snedt, ledt, (af led, sned) m. fl.
d) I nominala ändelser på em och deras flexioner eller derivater, t. ex. hem, lem, remsa m. fl.
e) I vissa särskilta ord, såsom skepp, grepp, hetsig, krets, eld, spets, tenn, bredd, ledd, redd, och till äfventyrs några flera.
Sedan man, så långt möjligt varit, således sökt att bringa denna svåra och osäkra del af rättskrifningen till regel och tydlighet, torde det ej böra anses öfverflödigt att, för beqvämligare bruk, sammanlägga alla ofvan anförda särskilta klasser af de ord, i hvilka stafningen med e blifvit fastställd, i en enda fullständig alphabetisk förteckning, som kan, i fall af ovisshet, med lätthet rådföras. Det är blott främmande ord och korta stafvelser, med e i stället för ä, som i allmänhhet härvid undantagas, emedan dels, (som nyss blifvit anmärkt) bruket af e i dessa ord och stafvelser sällan
