Man har i det föregående sökt att omständeligen visa omvexlingen af g och j, så väl i början och slutet af ord, som inuti. Såsom kortare och derigenom lättare för minnet, kan man under en och samma regel förena begge de sednare fallen, på följande sätt:
Ljudet J, så snart det ej börjar orden, tecknas alltid med j, hvarhelst det höres, utom i följande fall:
a) I slutet af alla nominer, t. ex. berg, merg, elg, talg, arg, sorg.
b) I verbala äfvensom i nominala ordledningar från sådana nominer, till ex. talga, berga, förargelse, omsorgs-full.
NB. Så snart vokalen ej dervid ombytes, på det sätt som i svälja af svalg, sörja af sorg.
c) Efter ar och or, till ex. sarga, targa, dorga, (stimma, bullra).
d) I orden helg, helgd, och composita på ögd af öga, t. ex. gråt-ögd, blå-ögd.
Till hvilka sednare kunna ännu läggas orters namn på ge och get, t. ex. Sverge, Norge, Telge, jemväl substant. galge, och verbum tälga (slöjda), till skillnad ifrån tälja (räkna).
