omvexling, i den grammatiska ändelsen, hvaraf enligheten bör så mycket möjligt är bibehållas.
2:o Neutrala ändelsen i participier.
Man påstår att den bör vara gifvet, hållet, taget, skrifvet, blifvet, och det är sant, att då dessa ord i masculinet heta gifven, hållen, tagen, skrifven, blifven, icke gifvin, hållin, tagin, o. s. v. synes regeln fordra denna ändelse i neutrum framför den hittills brukligare, gifvit, hållit, tagit, skrifvit, blifvit, hvilken rätteligen är blott den af perfectet. Det är blott härvid tvenne svårigheter. Den första, att denna regelbundna ändelse på et och en är något tyngre för uttalet, hvarföre den i vanliga umgängestalet svårligen lär blifva den rådande. Man lär alltid säga: ett gifvit löfte, ett väl skrifvit arbete. Den andra svårigheten består i det antal rim, som derigenom skulle förloras för Skaldekonsten, då nemligen participiernas neutrer icke längre skulle kunna brukas såsom i rimmet motsvariga till perfectet. Det är sant att det enda ordet lifvet, får derigenom flera rim i språket, då det annars knappt äger något; men denna ringa vinst vore alltför liten ersättning för den stora svårigheten att ej kunna rimma, som hitintills, participium med perfectet, en frihet som poesien oundgängligt fordrar. Det ville blifva en elak utväg i dessa svårigheter, att föreskrifva et såsom den för prosan vanliga och rätta neutrala ändelsen, med frihet likväl för
