något ljud svarar deremot. Detta är dock blott en besynnerlighet, och verkar ingen oreda. Den rätta, den med skäl öfverklagade olägenheten, är det skiljaktiga och osäkra i bruket. Man ser ännu i en viss styl skrifvas then och thet, ehuru alla säga den och det. Månge tro nödigt att, med insättning af j eller i, utvisa det beständiga ljud k och sk fått framför vokalerna e, i, y, ä och ö. Den mesta villrådighet och osäkerhet uppkommer af de bokstäfver, som i vissa stafbyggnader afvikit ifrån sina första ljud, såsom e och o, i stället för ä och å; g i stället för k och j; g och j i hvarandras ställen. På lika sätt har osäkerheten äfven sträckt sig till skrifningen af enkla och sammansatta ord, i hvilka vissa bokstäfver blifvit instuckne.
2:o Öfverflödigt, oriktigt och skiljaktigt bruk af bokstäfver, härrörande från särskilta anledningar.
Vårt Alfabet har icke alltid varit lika rikt som det nu är, och i det gamla runska bokstafstalet saknades flera ljudtecken. Sedan Christna religionen blifvit antagen, afskaffades småningom runorna, och de latinska bokstäfverne infördes. Bristerna blefvo derigenom afhulpna, och såsom en särskilt förtjenst hos de skrifvande i medeltiden må nämnas, det då antagna och ännu varande bruk af egna tecken för vokalerna å, ä och ö; men
