i allt rådfrågades icke språkets art och behof. C, q, x och z blefvo nyttjade, ehuru de svenska bokstäfverne k, s, ks, och ts vid alla tillfällen kunnat göra samma gagn.
Bland besynnerligheter i svenska skrifningen, är utan tvifvel bruket af f för v och af fv, der endast v höres. Bokstafven f, som behåller sitt ljud i början af alla stafvelser, framför konsonanter, och så ofta den höres dubbel, förlorat alltid detta ljud, der den såsom enkel slutar en stafvelse, vare sig i enstafviga eller flerstafviga ord. Man uttalar således glav, blev, liv, rov, skruv, samt hav-a, lev-a, skriv-a, hav-et, brev-et, slav-en, stav-ar, av-linge, ehuru f i alla dessa ord skrifves. Det tyckes, som en längre uthållning af det blåsande ljudet varit besvärlig, och att det derföre blifvit öfverfördt till det närslägtade och lättare af v. Att en sådan ändring i uttalet ägt rum, är ofvanföre anmärkt, och bestyrkes af stammen till flera ord, samt af den fastställda skillnaden mellan tecknen för f och v i runalfabetet. Men vid hvad tid ändringen skett, lär blifva svårt att bestämma. Emedlertid kan bruket af f i slutet af enstafviga ord anses såsom urgammalt, och ett ibland dem, hvilka, oaktadt ljudändringen, qvarblifvit. Om orsaken, hvarföre f och v inuti orden blifvit sammanfogade, äro meningarne delade. I våra gamla landskapslagar nyttjas endast v i sådana ord, och fv skola