tillåtes, själen af de främmande orden. Man ser huru det är möjligt, att hafva en ord-bok, utan att hafva ett språk, åtminstone för umgänget, eller för skrifter som skola skillra samtalet; och man borde deraf sluta till omöjligheten, att någonsin måla detta sednare med andra ord och uttryck, än dem det sjelf brukar.
Det är annat med all högre skrifart; och man kan icke från språkets möjliga tillräcklighet för denna, bevisa de främmande ordens onödvändighet för brefstylen, komedien, kort sagdt, för alla skrifter af mera hvardaglig ton. Så snart stylen höjer sig, så snart fältet derigenom öppnas för känslan och bildningen, då öppnas det äfven på samma gång för alla slags nya ord-skapelser, endast de äga kraft, välljud och klar betydelse. Som det just är egenskapen af denna skrifart att undfly det allmänna, det hvardagliga, och att gifva åt uttrycken en viss nyhet, en viss högtidlighet, så blifva derigenom alla de ord, hvilka blott tillhöra umgängstalet, och deribland i synnerhet de främmande, icke allenast af mindre nödvändighet för sådana arbeten, de måste äfven i dem till och med undvikas. Men ännu en gång, slutom icke från lättheten, att i dessa skrifter undfly bruket af utländska ord, till möjligheten att helt och hållit umbära dem. Ingen slutsats vore falskare; ty icke allenast sjelfva den högre stylen, ja sjelfva skaldekonsten behöfver dem någon gång, ehuru sällsynta fallen ock må vara;
