antagna och brukade såsom svenska ord, på svenskt sätt äfven stafvas?
Det kommer an på att här jemföra skälen med och mot, för att deraf finna hvilka som blifva öfvervägande. Låtom oss begynna med dem som yrka den främmande stafningens bortläggande. Och då af dessa förändringar från utländsk till svensk stafning, ombytet af det utländska c till vårt inhemska k, träffar på en gång både den talrikaste klassen af ord, och synes, åtminstone i vissa fall, ännu motsägas af det allmännare bruket, blir det nyttigt att framställa våra anmärkningar med ett mera särskilt hänseende till detta bokstafs-ombyte.
Den första frågan härvid blifver: då ritningen af en bokstaf, med rakt strek som k, eller med en krokig som c, visserligen är i sin natur en fullkomlig likgilltighet, så snart begge uttrycka samma ljud, huruvida, i sådant fall, bruket af det ena eller andra tecknet, icke måste anses bero af hvilketdera tecknet som blifvit i språket antagit, att uttrycka det ifrågavarande ljudet? Och då ljudet k i svenskan aldrig tecknas med c, utom blott vid fördubblingar af detta ljud; då det för öfrigt aldrig finner rum hvarken i början eller på något ställe inuti ord, antingen verkeligt svenska, eller som vi redan räkna för våra: så synes, om skäl följas, ojäfaktigt, att det icke heller bör finnas i något ord, af hvad ursprung det må vara, som blifvit, eller måste blifva i
