fordrar det. Och om den tilläfventyrs nödgats låna en mängd ord ifrån främmande språk, till ex. från sjelfva våra nordiska, månne den väl skulle hafva bibehållit, i dessa främmande ord, äfven deras främmande bokstafs-tecken, för att på sådant sätt föreviga minnet af deras utländska natur? Detta nyssnämda fall, är ej en blott förutsatt möjlighet. Det har verkeligen inträffat. Det är bevisadt genom lärda mäns undersökningar, så mycket någonting kan bevisas i dessa mörka ämnen, att sjelfva fransyskan, detta nu för tiden så odlade språk, likasom nästan alla nyare, utgör ursprungligen intet annat än en sammangjutning af flera främmande. Men huru skulle det ej nu falla oss orimligt i ögonen, att se skrifvas Koisir[1] (i stället för Choisir.) Kravatte[2] Kompagnon[3] Kourtois[4] ekaille[5] Kalotte[6] Mareskal[7] med hundrade sådana ord, lånade från våra egna språk-källor? Man har visserligen gjort ganska rätt, att strax omkläda eller hellre sagdt försticka dessa lån under drägten af ett allmänt och enformigt stafnings-sätt. Och om detta skett redan i äldre tider, hvarigenom det utländska utseendet af alla dessa ord fullkomligen
försvunnit, och sjelfva spåren af deras främmande
- ↑ af Kiora, Isl. ord, vårt kora;
- ↑ af Krav, Isl. ord, vårt kräfve, och vad, duk, vårt vadd;
- ↑ af Kompan, stallbroder, Isl. ord;
- ↑ af Kurteis, Isl. ord skicklig, höflig, artig;
- ↑ af Skaljos hos Ulph. vårt skal;
- ↑ fordom escallotte, af skalle (Ihre efter Menage);
- ↑ af skalk, tjenare, hos Ulph. och mar eller mär häst; vårt Marskalk; derifrån marechal ferrant, Hofslagare.
