först finnas i några handlingar från K. Magnus Ladulås och Magnus Smeks tider; hvarefter detta bruk blef allmänt i Konung Christofers Lagbok. Någre tro, att f blifvit satt framför v, för att undvika tvetydigheten af tecknet v, som både bemärkte en vokal och en konsonant; på samma sätt som Romarne sägas hafva påfunnit q, för att närmare bestämma ljudet af u i vissa ord, såsom qui och quidam, hvilka eljest kunnat sammanblandas med cui och cuidam. Den allmännaste och naturligaste tankan är, att v blifvit fogadt till f, för att tydligare utvisa ljudet i tvåstafviga ord, der igenom en annan stafdelning f ofta behåller sitt eget ljud, såsom elefant, ofantlig, o. s. v.
Det tillhör den egentliga språklärdomen att utreda allt detta. Följderna på stafsättet komma här i betraktande. Hvarken f såsom v, fv eller q föda någon olägenhet, så länge bruket förblifver allmänt; och ett lika omdöme kan fällas om x och z, af hvilka tvenne bokstäfver, som fordom oftare användes, den förre numera sällan och den sednare blott i några få ord förekommer. Deremot har införandet af bokstafven c i skrifningen alstrat betydliga skiljaktigheter. Flera från latinen lånta ord förvandlades väl i äldre tider både genom uttal och stafning till svenska, såsom krona, kapitel, kamel,
