och aldrig rätt införlifva sig med det öfriga språket. Deremot om den utländska stafningen ombytes till svensk, skall icke allenast vinnas derigenom en öfverensstämmelse i stafnings-grunder, som synes blifva, mer och mer, ett slags ordnings fordran i hvart och ett odladt tungomål; utan sjelfva de främmande orden skola innan kort upphöra att synas främmande och skola antaga, man tillåte detta uttryck, samma inhemska ansigte med de öfriga. Detta skäl, redan tillräckligt genom sin blotta förnufts-riktighet, bestyrkes äfven till öfverflöd genom erfarenhet och exempel, hvaraf ett temmeligt antal blifvit anfördt nyss ofvanföre. Ingen, i främmande språk okunnig, misstänker att han skrifver latin eller fransyska när han skrifver, betäckt, riktig, trakt, klifva, kammare, dans, flöjt, lans, med flera sådana ord. Emedlertid är ingenting vissare. Behåll blott den utländska stafningen, och ordet skall aldrig blifva svenskt.
Om vi nu ifrån alla dessa äldre efterdömen, vända oss till oss sjelfva, och rådföra, icke våra meningar eller hvilken sats vi antaga såsom gällande, utan hvad vi i sjelfva verket göra, så torde deraf finnas, huru mycket vi redan i sjelfva skrifningen verkeligen närma oss till hvad vi likväl, i sin princip ogilla. Just under det att vi påstå bibehållandet af de främmande ordens utländska stafning, aflägsna vi oss oförmärkt mer och mer derifrån. Sålunda skrifva vi redan ej mera så allmänt som tillförene
