såsom tillhörande vårt språk, och måste blifva svenska slutligen? Hvarföre ej kapiten, kanal, kalender, kammerer, kapitel, kardus, kalott, kasern, kastell, katalog, kantor, kavalleri, karrikatur, katastrof, klaver, kokard, koffert, kolik, kollektör, koloni, kommendör? att ej nämna hundrade andra af samma beskaffenhet? Vi skrifva temmeligen allmänt med ö, directör, actör, tractör; hvarföre icke äfven då med k, efter dertill är just samma skäl; och efter ingenting synes orimligare, än att icke våga följa skäl mer än till hälften eller tredjedelen? Ändteligen, efter vi skrifva med s, lans, dans, hvarföre ej äfven med s, ballans, existens, konferens, exellens? Efter vi skrifva flöjt, och icke flute, hvarföre ej löjtnant, familj, biljet med j, enligt samma stafningsgrund?
Men det är tillbörligt, att nu äfven höra försvararne af den motsatta meningen. Deras första och mest berömliga skäl är, tvifvelsutan, nitet för språkets renhet och heder: det vill säga, hedern att draga allt från egen grund, och att låna ingenting af främmande. Men man har kunnat sluta af det föregående, huruvida något språk, att begynna från latinen, kunnat någonsin berömma sig af denna ära, och det vore ej svårt att visa genom talrika exempel, huru litet sjelfva fransyskan kan tillegna sig den. Det är dessutom för oss något sent, att
