högre eller finare umgängskretsar; med att ej, när det någon gång brukats, ända till ytterlighet vanställa det genom uppblandning af utländska ord och talesätt; ändteligen med att hafva gifvit, likasom engelsmännen längesedan gjort, ett inhemskt uttal åt de utländska ord, som blifvit för oss oumbärliga.
Likaså litet är det sanna skälet mot denna stafning, något verkligen stötande för ögat i ett bokstafsombyte, som bruket redan till en stor del infört, och som har ingenting mera sällsamt i sitt utseende, än sammanställningen af samma bokstäfver i en mängd fullkomligt svenska ord. Den rätta orsaken, om det må tillåtas att här våga en gissning derom, torde snarare igenfinnas i den benägenhet, som varit rådande hos oss, mer än hos någon annan samtidig nation, att finna mindre ädelt, mindre hyfsadt, till och med i språkljud och språkstafning, allt som framställt ett fullkomligt svenskt utseende, allt som ej behållit för ögat eller örat någon färg, någon form, någon böjning, kort sagdt, någon likhet af utländsk natur. Denna svaghet har ej varit så ny och ensamt vår, som man väl skulle förmoda. Det fans redan i Rom, säger Cicero, en mängd fint folk, som hellre ville anses för Greker än Romare[1], och för hvilkas öron Lucretii språk och Ciceros behöll alltid det stora felet, att ej vara det som taltes bortom Joniska hafvet. Detta rådande tycke,
- ↑ Qvi se Græcos qvam nostros haberi malunt. De finib. bonor. et malor. L. M.
