Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/335

233

handtverkare, säger man, hvar person af hopen, skulle ungefär stafva orden på detta sätt: då vore det otillbörligt, att en väl uppfostrad person icke gåfve dem i skrift ett mera främmande utseende! Men skall då vårt språk hafva inga egna, inga allmänt gällande stafnings-grunder, derföre att man ej vill synas okunnig om ett främmandes? Skall den svenska skrifningen tjena oupphörligt, blott till bevis derpå, att hvar och en hos oss kan fransyska? Antingen lägg bort, ur tal och skrift, hvart enda till sitt ursprung främmande ord, eller en gång antagit, gångbart, oumbärligt, håll det för svenskt, och bruka och skrif det i enlighet dermed. Dessutom, detta anseende af okunnighet, som man vill undvika, faller man ej deri genom sjelfva fruktan derföre? Ty man svare blott: kan det påstås med rimlighet, att alla ord, fransyska eller ej, måste dock af oss skrifvas med fransysk stafning, så snart fransyskan en gång ur andra språk tillegnat sig dem? Men om intet påstående kan vara orimligare, så följer åtminstone deraf, att ett ords stafning i det språk hvarur det blifvit från början tagit, borde visserligen af oss föredragas framför den fransyska, så ofta denna första rättare stafning bättre öfverensstämmer med vår egen. Ingen ting synes mer otvifvelaktigt: och likväl har detta ej skett. Man har aldrig, förr än helt nyligen, stafvat hos oss med k, som i grekiskan, akademi, komedi, kolonn, kristall, koloss, att ej uppräkna alla öfriga ord af lika