tycken och meningar, till någon tid oundvikliga. Men hon förmodar, att de skäl hvarpå hon stadgat sin öfvertygelse, och hvaråt hon sökt gifva all nödig tydlighet, skola icke allenast, hos den förnuftigare delen, fullkomligt rättvisa hennes beslut, men äfven blifva efter hand allmänt antagna och gällande.
Det hufvudsakligaste som torde kunna invändas emot allt det föregående, är Akademiens egen fastställda grundsats, att lägga det allmänna bruket till grund för stafningen, och att så litet möjligt vore, afvika derifrån. Men hvar tänkande läsare finner tvifvelsutan med lätthet, att om denna princip må anses såsom den bästa och visaste i afseende på stafningen af de inhemska orden, hvarförutan sjefva massan af språket skulle hafva blifvit underkastad en mängd förändringar, kan den icke med lika förnufts-riktighet utsträckas äfven till de utländska orden, och till en annan främmande nations bruk att stafva dem. Denna stafning tillhör ej vårt språk, är ej vårt sätt att skrifva, utan ett annat folkslags, och kan, fastän hittills bibehållen i vissa ord, så länge de varit ansedda för främmande, med allt skäl bortläggas, så snart de måste erkännas såsom egna och med vårt språk införlifvade. Långt ifrån, att deraf uppkommer någon stridighet med våra svenska af bruket antagna stafnings-grunder, tjenar en sådan förändring tvertom att göra enligheten dermed öfver hela språket allmännare och fullkomligare.
