vååg libra; väg pondera, och väag via; nöt nux, och nööt pecus. Vid slutet af 1600 talet började en del aflägga vokalernas tvåskrifning. Om en större beqvämlighet tilläfventyrs varit första anledningen, så försvarades det sedermera genom skäl, hämtade ifrån vokalernas art, som är att hvar för sig utgöra en stafvelse. Efter någon strid blefvo dessa skäl segrande, och vokalernas tvåskrifning är längesedan såsom oriktig förkastad.
Konsonanternas fördubbling har icke varit lika stadgad. Så länge vokalen tvåskrefs, kunde det anses för mindre nödigt att fördubbla konsonanterna. Det skedde likväl, ehuru med stora olikheter, icke allenast i särskilta personers stafsätt, men äfven ofta uti samma bok; hvaraf tydligen ses, att ingen viss grund varit följd. I samma mån som de dubbla vokalerne bortlades, blef bruket af dubbla konsonanter allmännare och vidsträcktare. Månge hafva dock afvikit derifrån, dels af öfvertygelse, dels för att spara sig mödan af tvenne bokstäfvers skrifvande. Både grunderne och tillämpningen hafva länge varit ämne för tvister, hvilka hittills hvarken genom skäl eller bruk blifvit fullkomligen afgjorda. Men oaktadt allt hvad man invändt, lär nyttan och rättheten af konsonanternas fördubbling medgifvas, såsom det säkraste medel att utmärka skillnaden emellan ett hastigare eller långsammare ljud. Äfven de,
