andra språk äro oumbärliga. Denna ordställning har, i vissa af de qvarblifna ändelseformer, gjort undantag och tvåfaldiga bruk nödvändiga; emedan språkljudet dem förutan, i brist af inversioner, oftast skulle blifva monotont. Så länge man icke rätt eftersinnat språkets egen art, och således tvekat antingen man borde följa denna och den enkelhet som derifrån härflutit, eller ock de äldre bruk, som troddes gifva språket en större grammatisk fullkomlighet, har skrifsättet varit underkastadt betydande olikheter och en osäkerhet, som ännu icke är hos alla försvunnen.
Af det nu anförda får likväl icke slutas, att svenska språket saknar all grammatisk ordentlighet. Det har sina obestridda och oryggliga lagar, som blott af okunnighet och sjelfsvåld kunna öfverträdas. I flera fall råder, genom hela språket, en analogi, hvilken med få undantag är enstämmig; men äfven denna analogi har påfört stafsättet vissa egenheter och vållat stridiga bruk. Dessa egenheter och stridigheter, hvilka i sjelfva Afhandlingen finnas uppgifna och bestämda, bestå förnämligast i följande: Tillskapandet af de definita kasus i substantiver, hvilka slutas på vissa vokaler, såsom i, o, å, ä och ö: huruvida den allmänna regeln, att de substantiver, som hafva ar i pluralet, alltid hafva e, och de deremot som hafva or i