tyska boktryckarne följde dessutom ofta af egen myndighet sitt lands vana. En af dem, Ignatius Meurer, skall hafva varit den förste, som nyttjat ch i stället för k i ordet och samt i andra ord. I allmänhet fick man se svenskan skrifvas och tryckas såsom hade det varit tyska. Det tyska z fick taga rummet af det svenska s. Man nyttjade ch och sch så ofta man kunde, och bokstafven h infördes öfver allt. Den skulle tjena dels till ordskillnad, dels att utmärka vokalernas längd. Den insattes äfven efter konsonanter, t. ex. lagh, medh, vidh. Det föregifves väl, att denna sista tilläggning hade till ändamål uttalets förmildring genom en aspiration; men om detta ändamål någonsin blifvit ernådt, har verkan åtminstone icke sträckt sig till våra tider.
Här är ej stället att afgöra, hvad vårt språk i allmänhet vunnit eller förlorat, genom blandning med det tyska. Men att de stafningsbruk, som derifrån blifvit tagna, icke instämt med svenska språkets egen art, är en sanning som ej kan nekas; också äro de till största delen utmönstrade. Det enda öfverblifna är um i stället för om, ch, sch och z i vissa ord, samt ett ännu vidsträcktare bruk af e och o, i stället för ä och å. Om aktningen för det tyska språket fordom varit öfverdrifven, har den i sednare tider blifvit satt långt under hvad den borde vara, i synnerhet i afseende på det behof vi hafva af
