yrkad, vid offentliga förhör icke efterfrågad. Okunnigheten och vårdslösheten hos dem som inträdt i tjenst, har ofta varit så stor, att förmäns af andra göromål upptagna tid icke medgifvit dess rättande. Det bör äfven erkännas, att, sedan skiljaktigheterne i skrifvandet blifvit alltför många, man fäst mindre uppmärksamhet på en likställighet, som man icke hoppades kunna vinna. I umgänget, i den stora verlden har man nöjt sig att omtala språkets fattigdom, dess sträfhet, dess osäkra grammatik och stafsätt. Långt ifrån att medverka till bristernas afhjelpande, har man dagligen förökt och förvärrat dem. Om någon frågade, efter hvilka grunder svenskan skrefs och talades, torde i anseende till mängden det rättaste svaret hafva varit, att hvar och en skref och stafvade efter sitt eget behag.
Denna klagan öfver språkets vanvårdande har väl i olika tider haft större eller mindre tillämpning, men aldrig varit utan anledning. De som vid början af det sist förflutna seklet försvarade hvad af dem kallades det gamla och antagna stafsättet, påstodo, att detsamma ifrån K. Gustaf 1:s tid varit stadgadt och iakttagit, hvilket i anseende till vissa bruk torde äga grund; men deras motståndare visade, hvad ock måste dem medgifvas, att de tryckte böcker, och ibland dem K. Gustaf 1:s och K. Gustaf
