Adolfs Biblar, hvilka vanligen framsattes till mönster, voro fulla af olikheter. Ännu flera lära upptäckas af dem, som göra sig den mödan att genomgå skrifna handlingar för dessa tider. Olikheten tilltog naturligen, då man började sätta grunderna i tvifvelsmål. Pfeif, som var ibland dem hvilka angrepo dessa grunder, uppgifver några meningar, som kunde skrifvas på fyra särskilta sätt, efter olika stafgrunder. Han anför elfva olika sätt att skrifva ordet lycksaligheter, alla skyddade af något bruk. Skulle ock häri vara någon öfverdrift, kan likväl icke hvad han och andre säga om brukets osäkerhet och skiljaklighet, bestridas och vederläggas.
Om man häraf vill dömma, att svenska språket saknat allt hägn, och att ingen beflitat sig om dess stadgande, gör man en stor orättvisa emot våra Regenter, och förolämpar tillika flera kunniga och berömvärda medborgare. Konung Gustaf 1, stor i allt, sträckte sin omtanke äfven till språket med samma varma, som han kände för Rikets sjelfständighet. Konungarne Erik 14 och Carl 9 satte en ära i att skrifva sitt språk. Om deras skaldeförsök röja tidens brister, så är Försvaret af Söderköpings Beslut, vid hvilken skrift den sistnämde af dessa Konungar säges hafva lagt hand, ett stort bevis på styrka i tankar och skrifsätt. Konung Johan, sjelf vältalig, dref så långt sin ömhet för renheten af
