med mera omsorg stamspråkets lynne, och deras förtjenst af den nordiska litteraturen är allmänt känd. Tider kommo, då man i Sverige tog Tyskarne och Danskarne till mönster. Af allt detta kunde hvarken ordning eller stadga uppkomma. Den första, som med säkerhet kan berömmas för ett utmärkt nit om svenska språket, är den i flera afseenden förtjente Ärkebiskopen Jakob Ulfsson. Under hans tillsyn fick skrifningen ett bättre skick, och han gaf den en säkrare utväg att vinna stadga, då han hägnade Tryckerikonsten, som vid den tiden hit infördes.
Bibelns öfversättande företogs i K. Gustaf 1:s tid, och derigenom öppnades ett tillfälle att tänka på språket, dess grammatik och stafning. Trenne ryktbare män fingo befattning med Bibeltolkningen: Kansleren Laurentius Andreæ, och bröderne Olaus och Laurentius Petri. De sökte allt mer och mer, att jemka svenskan efter den latinska grammatiken och efter tyska och nederländska stafsättet. Dermed åsyftade de utan tvifvel stadga och ordentlighet; men förfelade sitt ändamål, i brist af tillräcklig kännedom af språkets rätta art. I sjelfva öfversättningen voro äfven fel begångna. Konung Carl 9 ansåg derföre en ny nödvändig, och gick derom i författning. Hans anstalter, afbrutna genom krigsoroligheter, återtogos af hans son Konung Gustaf Adolf. Men äfven nu kommo icke
