fiende af hvad han kallade den nya ortografien. Svedbergs Schibboleth satte honom åter pennan i handen. Till försvar af det äldre och till vederläggning af det nyare stafsättet, författade han sin Ortographia Suecana i samtal emellan Neophilus och Eustathius: en skrift som bär vittne om hans snille och vidsträckta lärdom, men tillika om en hetta som de ofta tillåta sig, hvilka, under skydd af vanans myndighet, försvara åldriga felaktigheter, och strida mot förbättringar. Under ett samtal om ortografien, som K. Carl 12 hade med Svedberg, hvars tankar han tycktes gilla, gaf denne Herre honom att läsa det som utkommit af Hjernes arbete. Svedberg sattes deraf i stor sinnesrörelse; han utbad sig och erhöll Konungens tillstånd, att då genast ifrån katedern i Lund försvara sitt Schibboleth. Vare sig i afseende på det beskydd Svedberg fått ifrån thronen, eller af andra orsaker, så afbröt Hjerne tryckningen af sin ortografi, hvaraf allenast 152 sidor utkommit. Dermed åtnöjdes likväl icke den angripne, och man fick tvenne år derefter eller 1719 se af trycket utkomma D. Jesper Svedbergs rettmätiga heders försvar emot V. Præsidentens och Archiaterns D. Urban Hjernes obetenckta skrift emot thess Schibboleth.[1] I detta arbete,
söker Svedberg i synnerhet visa, att dess
- ↑ Detta kallas den Sednare Delen. KansliCollegium hade icke velat tillåta tryckningen af den Första.
