konsonanternas fördubbling, och anser tjenligast att nyttja accenter. Utan tillbörlig aktning för bruket, tillstyrker han ännu flera förändringar och nyheter. Om en del af de rättelser han föreslagit, med större lätthet och kanhända med fördel kunnat verkställas innan språket tagit en varaktigare form, så ägde hans stil hvarken i latinen eller svenskan, hvilka båda språk han sammanblandat, det behag och den styrka, som kunde gifva vigt åt hans satser. Han angreps med en vida skickligare penna af Carl Johan Iserhjelm (Justitie Kansler), som gifvit sin skrift titel af Observationes in linguam suecanam, seu examen tractatus J. J. Pfeiffii. I sjelfva frågorna hade desse tvistande, som det merendels händer, ömsom rätt och orätt.
Biskop Svedberg tröttnade icke i sitt nit för modersmålet. Han hade i sitt Schibboleth icke ensamt sysselsatt sig med stafsättet, utan äfven vidrört andra delar af grammatiken och språkläran. Nära sjuttio år gammal utgaf han år 1722 en kort svensk grammatika, och berättar i företalet, att han i trettio år arbetat på en mindre och en större svensk ordbok. De voro enligt hans uppgift redan i handskrift färdiga, men hafva likväl aldrig af trycket utkommit. Då han i sin grammatika, äfvensom förut i Schibboleth, ville åter upplifva de fordna, men merendels aflagda grammatiska böjningar, blef han icke lika
