lycklig, som i sina ortografiska satser, af hvilka de betydligaste blifvit genom tiden och bruket befästade. Tvisten om vokalernas fördubbling har bort få ett utmärkt rum i historien om svenska ortografien. Den fördes, såsom dylika tvister vanligen föras, med ifver och envishet; men tjente till ett nytt bevis, att skäl och förnuft slutligen segra.
Under denna epok utkom den första Svenska Ordbok. Det är ÄrkeBiskop Haqvin Spegels Glossarium Suiogothicum, tryckt i Lund 1712. Spegel följer i det mesta det nyare stafsättet. Såsom ordbok är hans arbete visst icke fullständigt; men han har den ostridiga förtjensten, att hafva brutit de första hindren, och på en obanad väg hafva lagt grund för andras lyckligare bemödande.[1]
- ↑ Johan Schefferus nämner i sin Suecia Literata tvenne
skrifter, hvilka Akademien förbigått af det skäl, att
hon icke sett dem, och således icke kunnat pröfva
i hvad mån de röra det i fråga varande ämne. De
äro: Martin Nymans Oratio de conservanda linguæ
patriæ rectitudine et sinceritate, Stockholm 1664:
Sven Tilliander, de cognitione convenientiæ et
disconvenientiæ generum in linguis Suetica et
Germanica, tryckt först i Stade och sedan i Vesterås 1672.
Bland Stjernmans Anonymer nämnes en Förteckning på svenska ord, om hvilkas generer underrättelse kan inhämtas af Svenska Bibeln. Den utkom i Åbo 1694, och författaren är Gabr. Tammelinus.
Schefferus och Stjernman omtala åtskilliga dels påbegynta dels fullkomnade arbeten rörande språket, hvilka författarne lemnat i handskrift. Man
