mot bruket, från hvilket han likväl sjelf uti skrifningen icke mycket afvek. Detta lemnar emedlertid läsaren i ovisshet, och i allmänhet torde felas Professor Hof den förtjensten, att hafva gjort sin afhandling lika lätt och säker i tillämpningen, som den är grundlig och ordentlig i afhandlingssättet. Han beskylldes, och i synnerhet af Ekholm, att vilja ändra bruket och införa ett alldeles nytt skrifsätt. Deremot försvarade han sig genom Anmärkningar öfver tvänne af trycket utgifne Skrifter angående Svänska Skrif- och Stafningssättet, tryckte 1760. År 1772 utgaf han sin Dialectus Vestrogothica, hvarigenom han sökte upplysa så väl det äldre som nyare språket.
Carl Fredrik Ljungberg, DomProbst i Strängnäs, har författat en Grammatika, kallad Svenska Språkets redighet, tryckt 1756. Stafningsgrunderna leder han från en fördelning af bokstäfverna efter deras särskilta art; från det förhållande de hafva i vissa sammansättningar, och från hvad han kallar ljudets jemnhet, höjning och sänkning. Hans reglor sakna tydlighet, säkerhet och en rätt utförlighet. Det som i dem är riktigt, vanställes genom den onödiga fördelningen af bokstäfverna och genom benämningar, förut i Svenskan alldeles okända. Alla grammatiska termer försvenskas, och med hvad framgång, kan af följande exempel dömmas: Andestaf, Samstaf, Efterstaf. Pronomen heter Binamn;
