vid tillämpningen ofta förekomma. Det syntes således återstå, att finna en grund som förenade dem alla; att i följd deraf fastställa allmänna lagar, så vidt de äro möjliga; att uppgifva särskilta minnesreglor för de fall, der dessa sistnämda behöfvas och kunna gifvas; att, då både lagar och minnesreglor tryta, genom ordlistor bestämma rättskrifningen. Detta förutan, kunna stadga och säkerhet aldrig vinnas. Men om ock de framfarne författare fullgjort hvad hos dem saknas, så hade stafsättet likafullt förblifvit deladt och vacklande, så länge hvar och en trodde sig berättigad att skrifva efter eget behag.
Sådant var förhållandet, då Konung Gustaf 3 stiftade Svenska Akademien. Att nämna denna Konung, är att nämna den största Beskyddare och Befordrare af vettenskaper och vitterhet, som sutit på Sveriges thron. Han ansåg ett odladt och stadgadt språk utgöra en väsendtlig del af nationens ära. Sjelf både älskare och idkare af vitterhet, dömde Han med säkerhet hvad dertill fordrades. Han var öfvertygad, att aldrig ett språk går annan väg till höjd och fullkomlighet, än genom skaldekonst och vältalighet; aldrig annan väg till ordning och stadga, än genom fastställda reglor. Men för stor kännare att tro dessa föremål kunna åtskiljas, öfverlemnade Han åt samma Samfund, att arbeta på språkets stadgande, som Han ålagt att
