1:o Att icke ändra, hvad bruket stadgat.
Den svenska stafningen har utan tvifvel sina onödigheter och besynnerligheter. Dessa, hvilka ofvanföre blifvit vidlyftigare framställda, bestå förnämligast i fyra öfverflödiga bokstäfver, c, q, x, z; i bruket af f och fv i stället för v; i det af h framför j och v; i de ljud som g, k, sk hafva framför vokalerna e, i, y, ä och ö; i bruket af e för ä, o för å, och af g der ljudet fordrar k eller j. En och annan af våra ortografer har velat afskaffa dessa egenheter, och i allt rätta stafningen efter uttalet. Ehuru rätt detta kan synas efter idealet af en fullkomlig ortografi, har Akademien varit vida skild ifrån att understödja sådana förändringar. Det är icke blotta svårigheten att omskapa bruket, som derifrån afhållit henne. Då hittills ingen nation betydligen ändrat sitt stafsätt, sedan språket hunnit en viss grad af odling, vore det icke heller för den svenska klokt och rådligt att göra det. Minst borde Akademien våga ett försök, hvilket, om det kunde lyckas, skulle i anseende till stafningen gifva ett åldradt och vanstäldt utseende åt våra bästa författares arbeten, åt arbeten, som förtjena att tagas till mönster, och som äro säkra att gå till efterverlden. Akademien har således ansett brukets bibehållande vara bland vettenskapernas och vitterhetens fordringar. Antingen detta bruk fullkomligen instämde med uttalet eller derifrån afvek, har hon
