försvunnit. Ljudet af k framför de fem uppräknade vokalerna synes, som det nu uttalas, vara sammansatt af tvenne bokstafsljud, t och j. Dess betecknande genom k i stället för t, är väl en af svenska skrifningens egenheter, men då den icke föder någon oreda, är dess bibehållande visserligen rådligare, än all ändring, som kunde uppfinnas. De tvenne ljud hvilka nu tecknas, det ena med två bokstäfver ng eller gn, såsom i lång, tung, många, vagn, regn, det andra åter med tre bokstäfver sch, t. ex. schack, schabrak, marsch, hafva hos Akademien kommit i närmare öfvervägande. Förslag till hvarderas betecknande genom en särskilt bokstaf, har äfven blifvit underkastadt hennes pröfning. Hos Akademien har tvekan uppstått, om det förra ljudet, som är nasalt, och det sednare, som är sibilerande, samt de enda af dessa slag språket nu för tiden äger, verkligen äro enkla ljud, eller icke snarare att anse såsom böjningar och sammansättningar af andra redan betecknade bokstafsljud. Men om ock förhållandet vore annorlunda, och om i begge fallen, genom särskilta tecken en större alfabetisk fullkomlighet skulle vinnas, så känner Akademien för väl svårigheten att verkställa sådana nyheter, för att icke inskränka sig till blotta anförandet af hvad härom varit under öfverläggning, och som hon lemnar till framtidens eftersinnande.
