rikedom. Mera skall icke Akademien nu i detta ämne anföra. Hon har haft språkets tillväxt, ortografiens öfverensstämmelse och nationens heder till föremål. Hon har följt sin öfvertygelse och våra förfäders efterdöme. Hennes företag, ehuru nytt man torde vilja finna det, är i grunden lika gammalt med språkodlingen hos oss. Det är blott ett tillagdt steg på den väg man redan i långliga tider följt, och Akademien bör förmoda, att samma allmänna förnuft, som gifvit språket derigenom en stor del af sin närvarande förkofring, skall också på lika sätt hädanefter segra öfver yngre vanor och enskilta sjelftycken.
Dessa hafva varit Akademiens föremål. Grunderne till stafningen, de flera frågor som vid tillämpningen förekomma, och hela Stafningsläran, sådan som den nu framgifves, hafva varit ämnen för täta öfverläggningar och för beslut, hvilka icke utan den sorgfälligaste pröfning blifvit fattade. Afhandlingen har blifvit fördelt efter de hufvudsakliga frågor, om hvilka man hittills i skrifningen icke varit ense. Akademien har trott sig så mycket mer böra gifva någon omständlighet åt undersökningen derom, som hon är långt ifrån allt annat anspråk, än det som kan stödjas på framlagda skäl. Arbetet har derigenom fått en större vidd, än
