åter fråga om nyttjandet eller bortläggandet af någon enda bokstaf. Man har länge skrifvit prins, krans, dans, men i andra lika beskaffade ord bibehålles den i de nyssnämda bortkastade bokstafven t. Somliga utesluta b i Probst och t i spatsera; andra s och t i slutet af orden tillsammans och straxt. Välljudet kan fordra, att i sådana ord som de sistnämda, den umbärliga slutbokstafven må kunna efter behag bortläggas eller bibehållas: i allmänhet är dock troligt, att alla till ljudets betecknande öfverflödiga bokstäfver, som icke höra till språkarten eller den grammatiska analogien, småningom skola försvinna, helst då goda författare börja aflägga dem. Akademien har väl i de strödda anmärkningarna vidrört några frågor, som kunna synas af lika beskaffenhet med de nu anförda; men då hafva de medgifvit någon allmännare vägledning. De flesta sådana måste antingen utredas genom grammatikan, eller för hvart särskilt ord afgöras, i hvilket sednare fall det är först i Ordboken, som Akademien derom kan meddela sitt beslut. I anledning häraf får hon nu nämna sin föresats, att så snart det blir för henne möjligt, utgifva en svensk Grammatika. Den bör föregå Ordboken, på hvilken hon alltifrån sin första inrättning användt ett fortsatt arbete, men hvars fullbordande ännu fordrar mycken tid och möda. Hvad som derunder tillfredsställer Akademien, är hoppet, att då den en
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/99
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
( 83 )
