Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/11

— 7 —

detta åter på den grad af odling och frihet till hvilken Nationen hunnit — så måste äfven medgifvas, att ej endast den egentlige Vitterhetsidkaren uteslutande är i ett sådant samfund på sin plats. Det vinner på att äfven tillegna sig män af utmärkt allmännelig bildning, hos hvilka en sorgfällig uppfostran, umgänget med verlden och offentelig verksamhet ur lyckliga anlag utbildat det riktiga omdöme, den fina känsla, som ej alltid äro förenade med skriftställarens kall. Man kan vara kännare utan att vara författare, liksom erfarenheten ofta nog visar att man är författare utan att vara kännare. I allmänhet utbildas den önskansvärda förening af egenskaper, som finnes uttryckt i edert Samfunds valspråk M. H., lyckligast genom förbindelsen af det vittra lifvet med det som företrädesvis kallas det verksamma; åtminstone föder deras fullkomliga söndring alltid skadliga verkningar. Alltför mycket har Vitterheten yrkat sin oafhängighet i detta afseende, liksom vore denna ett slags gudomlig bördsrätt. Det är sant, af alla medfödda gåfvor är Snillet den härligaste och högsta. Men ingen medfödd gåfva uppfyller, blott såsom sådan, sitt ändamål. All medfödd rätt är blott en pligt mer. Den grundar inga gilltiga anspråk, om ej de tillika förvärfvas. Och hvad den fordrade sjelfständigheten beträffar, så finnes slutligen blott en för alla gemensam och utan hvilken all annan är skenbar. Den hvilar i viljan, i karakteren. Den måste förvärfvas. Den förvärfvas blott genom erfarenhet af och strid med den omgifvande