Sekreterare, två verkliga förtroende-tjenster, hvilka begge hos innehafvaren kräfde intellektuel och tilläto estetisk bildning. För allt tillräcklig och själen i allt, utan anspråk, men uppfyllande dem, öfverträffade han, i hvarje ny embetspligts utöfning, andras förväntan och ofta sig sjelf. Han hördes ej knota öfver arbetets mångfald och börda, eller öfver de hopade hindren för en allmän nyttig plans utförande; ty han lefde genom verksamheten, och lefde för idén. Han ägde sig: han var det han ville och borde, i sin tid och på sitt rum: allvarlig och skämtsam, gåtlik och enkel, sublim och trivial, — hastande ur de lärdes salar till den idoga slöjdens vakstugor, från landtbrukets till vitterhetens experimental-fält.
Två ting, eljest icke så sällsynta, förmådde hans begrepp och känsla ej fatta: menniskohat och menniskofruktan. Tjenande med ifver sina likar, just då han låtsade fly dem, varm men skrytlös filantrop, gjorde han sig helst osynlig, när han kom med hjelpen eller trösten. Aldrig smickrare eller gunstfångare, uttalade han sanningen med den buttra sträfhet, som afvisar småsinnets fordningar på ett till hal smidighet förnedradt verldsvett. Han bekände sig till intet annat parti än det rättas. Om han någon gång med spetsig dialektik försvarade paradoxer och sofismer, var det endast för att bättre upplysas och fullständigare vederläggas; men gällde det öfvertygelsen, stod han trygg dervid mot autoritets- och opinions-tvånget, som fordom Cato stod ensam mot Gudarna.
