Äfven de öfriga skrifterna i Vältaligheten hade Akademien ansett, hvar i sitt slag, förtjena afseende; men hon trodde dem kunna fullkomnas. N:o 3. Äreminne öfver Bengt Oxenstjerna, hade hon funnit utmärka sig genom en vårdad, stundom upphöjd stil, och flera väl utförda ställen. N:o 5. Om vår tids vitterhet i förhållande till den föregående, samt N:o 4. Om de grundsatser, som bestämma vitterlekens perioder, hafva fäst hennes uppmärksamhet; den förre genom eld och lif i tankegång, så väl som i framställning; den sednare, genom en djupsinnigare blick och allmännare öfversigt af ämnet. Begge syntes röja författare, af hvilkas insigt och skicklighet, sedan de närmare begrundat ämnet, hon bör kunna vänta sig ett egentligare och tydligare svar på den framställda frågan. — Äfven i N:o 2. Ali, eller Moslemins första söndring, erkände Akademien berättelsens liflighet, och uttryckets lätta, om ej alltid felfria, behag.
I Skaldekonsten
hade Akademien lemnat de Täflande fritt val af ämne, och derjemte förklarat sig emottaga Öfversättningar af Klassiska Auktorer på alla språk.
Bland Sex inkomna Skrifter hade Akademien tilldömt det stora Priset åt N:o 4. Tassos Död; med valspråk:
— Le Tasse, brûlé d’une flamme fatale,
Expiant dans les fers sa gloire et son amour,
Quand il va recueillir la palme triomphale,
Descend au noir séjour.
De Lamartine.
hvilket stycke upplästes.
