Så sjöng Torqvato Tasso, der han satt
Vid Sanct Onofrio, i klosterlunden,
Och njöt med lugn den sköna morgonstunden,
Som följde långsamt på en qvalfull natt.
Hans kind var fallen, men der fanns bevarad
En rodnad, tänd för härligare dar,
Och själens eld, af lidandet förklarad,
I skaldens sjunkna öga glänste qvar.
Han satt på gruset af en verld som farit,
Bland Romas spillror invid Tiberns elf,
Liksom en dröm om hvad han fordom varit,
En skön ruin af Dikten och sig sjelf.
Inför hans blick stod Minnets bleka Tärna,
I dunkel skrud, allvarlig och allen;
Men i dess panna Hoppets morgonstjerna
Framtindrade med oförgängligt sken.
Rikt var hans snille. Rikt var ock hans hjerta,
Och som Italien sjelf hans sång var skön:
Och verlden njöt hans sång, men gaf sin smärta
Och bojans tyngd åt Sångaren till lön.
Då glädjen njutes bäst, i ungdomsåren,
Af qvalen troget följdes han i spåren;
Men nu med all den tjusningskraft, hon har,
Nedsväfvar Äran på sin ljusa char,
Att glorians sken omkring hans tinning sluta,
Då han ej mer förmår dess skönhet njuta.
