Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/132

— 128 —

 Till en triumf, liksom i fordna dagar,
I högtidskläder Roma smyckar sig:
Dock ej till en triumf för vunna krig,
Hvaröfver döden ler och lifvet klagar,
Men till en fest, hvars anda kärlek är,
Och till hvars firing friden blommor bär.
Ren Capitolii höga hvalfport dundrar,
Då han slås opp, och solen sig förundrar,
Att skåda in i Latiens helgedom,
Bebodd af minnen, men på kämpar tom:
Och Dea Roma, hon hvars rykte skakar
En verld, — hon, som på hjeltars grifter vakar,
Och triumferar än, i konstens bild,
Så manligt kraftfull, och så qvinnligt mild,
Bekransad blir af Senatorers händer
Med oljoqvisten, växt på Tiberns stränder.
Allt är så gladt och ljuset är så ljust,
Som om det föll från tusen öppna himlar,
Och lifvet synes i sig sjelft förtjust.
Af vandringsmän och vagnar Corso hvimlar,
Och fåfängt söks till festens dag en plats
I fönstren af de lyckligas palats.
Med blomsterkorgen Vignerolan sakta
Uti en båt på klassisk bölja far,
Och då sin rika skörd hon syns betrakta,
Hon sjunger med en röst, som klockans klar,
Utur Aminta några sköna ställen,

Dem