För intet jordiskt mer hans hjerta slår:
Af det förflutna har han knappt ett minne:
För det närvarande han saknar sinne.
Vid menskolifvets horisont han står,
Der jord och himmel flyta mildt tillsamman;
Der intet hörs, om ej Serafers ljud,
Der intet syns och lyser, utom flamman
Af alla verldars ljus och kärlek — Gud.
Som Svanen längtar från en gulnad strand
Och från en stormande och kylig bölja,
Att ilande på sträckta vingar följa
Sefirens flygt till Söderns varma land:
Så längtar Tassos själ, af drömmar gäckad,
Af tidens hand förtryckt, men obefläckad,
Att ur sitt eget hjertas mörker fly,
Att löst derur, som stjernan ur en sky,
I himlens famn en evig boning vinna,
Och der af fröjd, ej mer af smärta brinna.
Snart skingras tidens moln — snart är han fri.
Den sista striden skall en seger bli.
När nu med rädd förhoppning Skaldens vänner
Kring honom stå, fast han ej mer dem känner,
Den dubbla klosterporten låtes opp,
Och Cintio Aldobrandini träder
Till Tasso fram, i rika högtidskläder,
Omgifven af en reslig Schweizer-tropp.
Uti hans blick brann glädjens låga mäktig:
