Så länge Latiens dalar blommor föda,
Och vattenfallen strö sitt silfver der,
Och purpurdrufvorna på bergen glöda,
En evig blomsterfest ditt minne är.
När morgonrodnan flammar upp i Öster,
Och hafvet lugnt som Diktens källa står,
En sång försmält med sköna, klara röster,
Från strand till strand i ljuflig vexling går.
När aftonrodnan tänder sig i Vester,
Begynnas der å nyo samma fester,
Och Diktens trolldom, ny för hvarje dag,
Förbyter ej sitt himmelska behag.
Och Främlingen från Nordens land, som sutit
På klippans spets och hört — och tårar gjutit,
I sin förtjusning ropar mången gång:
»O! af en Engel lär den sången vara!«
Då ropas stolt från glada landtmäns skara:
»Nej, ädle främling! det är Tassos sång«:
Och nejdens lagerhöljda kullar svara
Med klangfullt echo: »Det är Tassos sång.«
Författarn, Philosophiæ-Magistern och Copisten i Kongl.
Krigs-Expeditionen, Carl August Nicander, framfördes af
Sekreteraren till Direktören, som vid belöningens
öfverlemnande yttrade:
Min Herre!
Det har för Svenska Akademien varit tillfredsställande och icke oväntadt att se Eder
