Carl Gustaf var upphöjd på Gustaf Adolfs thron; och ett nytt tidehvarf öppnades för den Svenska Krigsäran. Kriget med Polen blef afgjordt: Konungen bestämde sig dertill både för att trygga sin krona och bevisa sig henne värdig. De höge sågo det gerna såsom ett hinder för den tillämnade indragningen af deras förläningar och ett medel till ny storhet och rikedom. Folket fördrog det med tålamod af kärlek till sin Konung och i hopp om en ny ära för Svenska namnet, en ny tillväxt af riket. Konungen, som redan i Tyska kriget bevist sig vara född till hjeltevärf, ärnade sjelf anföra sin här. Dock behöfde han icke blott under sig fältherrar, utan ock före sig en, som beredde hans af skyndsamhet, ej mindre än af tapperhet beroende framgång. Han valde dertill den fräjdade Man, som närvarande skådepenning framställer, Riks-Rådet, Fältmarskalken och Generalen af Artilleriet, Grefve Arvid Wittenberg.
Den motsvarande bilden af den flygande örnen, som bär den kommande åskgudens viggar[1],
- ↑ Så väl denna omskrift (venturi tela tonantis) som bilden, en flygande örn med en åskvigg i klorna, äro tagna ur det förslag till minnespenningar af Lector Luth, som 1788 belöntes af K. Vitt. Hist. och Ant. Akademien. Se Hennes Handlingar 3 delen. pag. 423.
