endast Svenske Veteraner dertill skulle användas. Större delen af de öfriga i Svensk tjenst ingångna Kejserliga soldater rymde öfver igen till Österrike. Så minskades allt mer den Svenska hären, hvars sjelfva kärna, som utgjordes af fäderneslandets tappra och trofasta söner, vid den långa och fruktlösa belägringen af Brünn genom sjukdom hade sammansmält. Om det än varit möjligt, var det nu mera icke rådligt att föra den öfver Donau. Torstenson beslöt derföre att draga sig tillbaka åt Böhmen.
Denna motgång åtföljdes af flera slags obehagligheter, som förbittrade för honom hans ära i sjelfva den stund då hon uppnådde sin höjd. Fransmännerne, hvilkas nederlag vid Mergentheim bidragit att åter upplifva Österrikarnas mod, sårade honom icke endast med den förebråelsen att han förspillt frukten af sin seger, utan ock med den misstanken, att han stod i hemligt förstånd med Österrike. Ifrån sitt eget land saknade han understöd och hade hos dess regering endast sina förtjenster att påräkna, då han ej hörde till det familjeband, hvarmed Oxenstjerna omgaf thronen. Svårast fann han sin belägenhet efter en vunnen drabbning. »Före striden äro alla«, sade han, »upplifvade af hoppet om seger och ära och byte; men sedan är det omöjligt att tillfredsställa äfven de billigaste anspråk. Den minst oförnöjde är Svenske soldaten, hvars ihärdighet och tålamod vid alla mödor och