och Bernhardiner-klostret, förklarade Wittenberg, som ville rädda sina tappra soldater, sig beredd att uppge staden. Villkoren voro redan afgjorda, endast underskriften fattades. Wittenberg, som änu hoppades hjelp, dröjde dermed i tre timmar. Det föranledde en ny storm af de Polska, som voro otålige efter byte. Öfver denna brytning af stilleståndet gjorde Wittenberg en föreställning hos deras Konung, som bragte dem att draga sig tillbaka. Men Czarneski sjelf kunde ej tygla deras raseri. Dock när den visades 40,000 gyllen såsom en skänk af Konungen, läto de stilla sig. Staden togs i fredlig besittning, och Svenskarne frälstes ifrån ett rysligt blodbad. Dock föllo de i fångenskap, ehuru det var ibland capitulationsvillkoren att de skulle få ett fritt aftåg med militärisk heder. Konungen ville uppfylla förbindelsen, men Adeln tvang honom till denna trolöshet. Wittenberg, jemte flera andra fältherrar, fördes till Zamosc, der den sjuklighet, som redan förut försvagat hans kropp ehuru icke hans mod, nu genom nedslagenhet, och troligen äfven igenom det sätt hvarpå han som fånge bemöttes, så tog öfverhand, att han innan kort slutade sitt ärofulla lif.
Wittenbergs dödår är 1657; men hans födelse känner man icke. Man vet blott, att han föddes inom samma århundrade, som han dog, och att han således icke kunnat hinna mer än gränsen af ålderdomen.
