aldrig Sverige förgäta de välgörare, som i nyare dagar vidgat dess fördelar och dess anseende. Deras lof förtjenar i mer än ett afseende odödlighet[1]. Den må vara tillåtlig denna föreställning, huru begge, med hyllning af all stor förtjenst, voro intagne af ämnet, under det att Bloms enskilta tacksamhet gaf första väckelsen åt den till framtiden sträckta önskan, hvaruti den ädle vännen, utan att då ana det, äfven gaf sin följeslagare en andel.
Detta vare emedlertid en föreställning blott; men med den sammanfogar sig en visshet, lyckligen förbehållen vår tid att erfara, och af en högre betydelse: ty, med seklers mellanrum, kommo Örnarne åter, dock icke såsom förr, att taga herberge i de ödsliga klyftor; men föregångare för hjelten, som, kallad af ett fritt folk att beträda den sköna Konunga-borgen, bjöd sina Örnar hvila efter deras ärorika fart, och förtrodde åt Lejonen att, såsom förr, vaka öfver de urgamla Kronor.
På inskränkt tid, men med stora gerningar, är den rätt förvärfvad, som till visshet gör hvad vältalaren då som önskan uttryckte: ty aldrig skall Stockholm, aldrig skall Sverige förgäta den välgörare, som i våra dagar vidgade dess fördelar och dess anseende.
Under mer än 20 påföljande år, upptogs
Bloms allmänna verksamhet af Stockholms Stads
- ↑ Lehnbergs Äreminne öfver Birger Jarl.
