bortgången vän, såsom i ett Testamente af hans hjerta, kunna icke störa den vises ömtålighet, icke bortblandas med de lefvandes lof, det han ej älskar att höra. En gång, må det länge dröja, då detta band är brustet, skola månge, tacksamme som Blom, nedskrifva hvad han varit Fäderneslandet och dem: men efterverlden skall dock för sin dom helst behålla och högst skatta vittnesbördet af hans egna verk.
Den enkla teckning Blom här gifver öfver inflytandet af Sveriges litteratur på hans själ — om det ljus som för honom uppgick och slutligen förde honom till upptäckten af egna förmögenheter, dem han icke anat; den innehåller tillika det enkla loftal öfver den tid han beskrifver, som bäst lämpar sig till närvarande ögonblick: uti de höga och oförvanskliga ämnen, som J, M. H., redan förvaren, nedlagda af de Sveriges män, som voro lycklige och förtjente af ett närmare förbund med eder odödlige Stiftare, och uti dem som nyligen från detta rum, med djup anordning och lifliga färger, i en samlad tafla, åt ett sednare slägte blifvit återgifna[1], vore det lika vågsamt som onyttigt att försöka ett tillägg. Vid deltagandet med Eder i en tacksamhet som aldrig dör, stannar den gärd mig höfves skatta åt Gustaf den Tredje och hans tid.
Min första ungdom tillhörde denna tid, och
äfven jag såg den af egen kraft väldige
- ↑ Inträdes-Tal af Landshöfdingen H. Järta.
