Konungen. Öfver hären hörde jag honom befalla; men ej hans välljudande stämma i dessa Salar. Det var Segraren vid Svensksund, nedläggande eröfrade Flaggor på Ehrensvärds graf, med anordning tillika om ett årligt förnyande af en sådan högtids-fest. Så är för den väldige med sann storhet, firandet af medborgerlig förtjenst blott ett utsäde till egna nya skördar. Minnet häraf lefver, till Gustafs och Ehrensvärds gemensamma ära, äfven sedan högtiden slutat. Ehrensvärd ristade i Borgstenen varningen: Landsmän, stån här på egen botten och liten ej på främmande hjelp. En annan tid kom; varningen var ej glömd, Landsmännen stodo faste, men ödets makt var starkare: motvilligt ryggade de — ty fastän krigslydnaden befallte tillbaka, var dock anletet aldrig vändt från fienden — och derföre gick tåget långsamt: det gick ock mången gång förbi de låga tjäll, der knektens maka och barn sutto i vinterqvällen värnlösa: och för sista gången uppvärmdes deras hjertan: kärleken för Konung och pligt vann på all annan kärlek; åt de älskade, åt den till fruktbarhet först vända torfvan och sina skogar, nickade han ett vänligt farväl, och hastade till nästa morgons vapenskifte:
»Men — såg du dem ej mer — och tröttnade ditt svärd
och sönk till skuggors hem den tappre öfvermannad,
då njut den ädla tröst som bjuds i tårars gärd
af Fiendernas dom och Landsmäns dom besannad.«
så helsade Blom de tappre, i sin Sång till Fäderneslandets försvarare: hans namn, liksom
